Om tårar

Det här inlägget blir kanske lite blödigt men jag råkar lyssna på finstämd pianoklink så. Men ni vet gråt. Tårar. Har ni suttit på cykeln och gråtit samtidigt någon gång? Behållt glasögonen på för att fejka glädje? Det har jag. Jag vill aldrig göra det igen.

(Man kan ju gråta av glädje, till exempel när man cyklar Vättern eller nåt annat för långt lopp och går i mål)

Samtidigt. Om man älskar sin cykel så kan det vara fint att dela ett känslomässigt ögonblick med den. Glatt eller ledset.

Idag vurpade jag. Det var inte så dramatiskt, mest synd på mina nya bibs. Blir Tabort på dem nu. Klassiskt händelseförlopp; en för tvär inbromsning vid en skogsdunge och jag som drämde in i hjulet framför. Ner i diket for jag och hjälmen fick bekänna färg. Den höll. Jag hörde mitt huvud med hjälm på dunsa mot det mjuka gräset och jag tänkte; jag vill inte slå i asfalten. Jag vill inte att det ska skramla om mig och min cykel och mina nyckelben på det där sättet som det gör när man får åka ambulans och allt blir jobbigt.

Jag reste mig upp fort, kollade så att cykeln var intakt och det var den. Av någon anledning kastade jag av mig hjälmen och glasögonen. Mina älskade glasögon hamnade farligt nära någons fötter. Sen kom en annan VCK-klunga, och så kom min klungas ledare, och så fick jag en kram. Och så kom de, tårarna.

Jag grät, svor och skrattade om vartannat. Jag sa fan också och älgade in i skogen till damrummet och jag snyftade loss av alla krafter.

Jag kom tillbaka till de andra och grät lite till.

Det var väldigt förlösande.

I tilltagande regn, kantvind och allmänt jävliga förutsättningar och belgisk kedja kände jag mig starkare och starkare. Vi hade många mil kvar. Jag levde varje tramptag. Jag älskade varje regndroppe och drog i mig varje vindpust. Var det häggen? Syrenen? Näktergalen!

Jag tänkte; gråt inte på cykeln.

Jag tänkte; få det avklarat när du står bredvid. Passa på att få ur dig den där skiten som ligger och tar energi. Skyll på vurpan. Eller iallafall, gråt ut i sadeln, få det gjort, så kan du cykla sen.

Gör det.

OK?

 

FullSizeRender(2)

 

Ride du soleil.

Igår kom den här coola människan och hängde utanför mitt jobb.

IMG_6610

Jag ställde min hoj bredvid hennes och myste lite i solen; trodde nästan inte mina näsfräknar att det var sol igen. Denna maj hade hittills inte varit alltför generös med solstrålarna!

IMG_6611

Och vi drog ut på skärkevägen och det blev inte kallt en endast gång under veckans mest välbehövliga rullpass. Tack Eva <3

Hur skitig kan en cykel bli? Och hur ren?

Igår cyklade jag till jobbet i avtagande regn. Trodde jag, som hade studerat väderrapporten. I själva verket regnade det mer och mer, och jag fokuserade på att inte låtsas om att jag blev blötare och blötare och därmed kallare och kallare. Kom till jobbet 1 tim 38 min senare och kunde knäppa upp hjälmen själv. Ett gott tecken!

På hemvägen hade jag lätt motvind och sol. Jag tog den lilla rara Solviksvägen som bjöd på knallgula rapsfält mot blå himmel. Men den är lömsk, Solviksvägen. Det är en väg för den som vill öva på att hålla i styret, väja för hål och laga punka.

Väl hemma kunde jag konstatera att väderrapporten inte hade stämt, den här gången heller. Men orka beklaga sig över väderrapporterna, det får räcka med att vi klagar på vädret.

Cykeln var badass-skitig och jag hade ett klingbyte att se fram emot. Jag hade också gjort misstaget att titta ner i min vattenflaska. Gör inte det! Du kommer aldrig mer vilja använda den.

FullSizeRender(3)

Nom nom

Vattenflaskan skrapade jag så ren jag kunde med en kniv. Sen kom saker emellan och jag gick slutligen och lade mig. Så ikväll gav jag mig på kling- och kassettbyte (med kedjepiska denna gång, tack AK för materielen) samt allmän rengöring.

F-n vad tid det tar att göra saker med cykeln man inte gör så ofta, eller att göra det för första gången. Man borde blanda sportdryck och dricka till middag istället för att koka nässelsoppa som jag gjorde. Då skulle man spara 40 minuter, exkl. ät-tiden.

FullSizeRender(7)

Spänningen i att plocka isär saker för första gången och se om man får dit dem på rätt plats igen! Lite som i stallet när man skulle smörja tränsen till hästarna.

En lite nedslående sak med att plocka isär saker är insikten om hur skitigt allting är. Hur rent allting skulle kunna vara med lite kortare underhållsintervall. Kontrasten mellan rena klingor och visserligen rengjord men smuts-ingrodd kedja. Ack!

FullSizeRender(5)

Det bästa med mekningen är ändå alla kreativa ställen man kan få kedjetatuering på. Och min cykel brukar ju bli flera gram lättare när jag rengör kassetten. Nåt att tänka på nästa gång jag dreglar efter kolfiberramar.

(och btw, hur skitig en cykel kan bli? Oändligt skitig. Och hur ren? Aldrig ren nog)