Please, don’t kill my vibe.

IMG_0824

Vill ni höra ärliga svar från era närstående?

Det vill inte jag.

Eller jo okej, ibland. Ett exempel är att jag måste fråga mina närmaste om saker och tings lukt. Saknar man luktsinne så är det lite svårt att veta om parfymen man råkat köpa av en misstänksamt inställsam säljare luktar Kölnervatten eller Kölner avloppsvatten. Då önskar jag förstår ett ärligt svar.

Men det finns ett läge där jag fullkomligen golvstampande nekar till s k ärliga svar.

Det är när jag får upp en idé och brinner för det och är alldeles uppspelt och vill skrida till verket. Det sista jag behöver för min kreativitet är då att nån välmenande fingerhöjande sate kommer och tar ner mig på jorden genom att ifrågasätta och komma med massa tekniskt-logistiska varningsord.

Känner ni igen er?

Man ba

ÅH SHIT HAR DU SETT VÄGARNA PÅ MADEIRA VI BA MÅSTE KÖRA DET I VÅR! JAG MÅSTE BA FOTA OCH SKRIVA VÄRSTA LÅTEN OM MADEIRA

Och personen ba

Jaså får se. Hm Madeira, är det inte dit det tar så lång tid att flyga?

eller

När har du tänkt hinna med det, har för mig att Vadslagstempot går då, du har väl tänkt att köra det?

eller ännu värre

Men tror du att det går med din kamera, vore det inte bra att först hitta en vettig kamera?

Usch vad liten och besviken jag blir av såna svar. Det känns liksom som att det typ, nåt i mig som sjunker ner, kanske hjärtat som plötsligt ändrar höjdläge? Jag vet inte, är ingen anatomisk ordkonstnär. Men ungefär så.

Självklart förstår jag att det finns hinder. Herregud jag har överlevt landsflytt, tolv (tretton?) lägenhetsflyttar (man gör sånt som invandrare), elaka tjejer, dröser med rasism, arbetslöshet, begynnande c (ingen fara nu, helt okej nu), en pojkvänsbegravning, bilkrascher (självförvållat men ändå), tomma chokladförråd och en masse resor med eller utan kartor. Med sånt i musetten brukar man liksom vara med på det där med att det kan skita sig och att man bör bereda sig.

Men just i min glädjestund, just enbart då, när musiken spelas som högst, då önskar jag inte vara beredd. Jag vill inte alltid veta. Och vill jag veta så frågar jag, det kan man vara så säker på. Och då är det fritt fram med språket och farhågorna.

Men om jag inte frågar.

Bjud mig på min glädje. Snälla, gör det.

Och vad är anledningen, förutom att jag annars blir liten och ledsen? Jo, det är ju liksom så att inga bra idéer mår bra av att kvävas. Siktar man upp mot Stelvio så når man i alla fall upp till Kinnekulles topp, för att man börjar träna för Stelvio. Lite så, är ni med? Och kommer nån och dödar ens glädje så pallar man kanske inte ens uppför jobbets trappor. Nä juste. Så menar jag.

Så om jag inte frågar.

Bjud mig på min glädje. Snälla, gör det.

Puss och ha en superfredag!