IMG_2687

Slaskmyser bakom två riktiga starkisar,
Karim och Thérèse som förresten börjat blogga (igen?)

Jag drömde en sjuk cyklists dröm häromnatten. Jag drömde att jag körde Cykel-SM i Västerås, det som vi blårange hostar i sommar. Jag startade med starka ben, ruggigt säker på en bra placering (alltså det var en dröm så klart, i verkligheten hoppas jag på att inte bli avhängd under det första varvet ungefär). Banan var naturskön. Kanoners skevning och bombering och så väggbackar på det. En älg helt i fårull och med snäll blick kikade fram bland de silvergröna granarna. Jag och två till låg i utbrytning – med många classy minuter före klungan. Men så började en av mina damer bli trött. Vore gott med fika, kved hon fram. Och se där, uppe på krönet av en av väggbackarna stod och lockade en tvättäkta våffelstuga med rök ur skorstena och allt. Jag fnös åt idén och ville fortsätta – men mina partners sa saker som: Kom igen, du vet att vi i alla fall kommer att bli ikappkörda och Äsch, vi är svagast ändå, lika bra att ha trevligt istället och Ja men kör du, vi klarar oss men vi måste vila – och jag gjorde en sak jag gjort alltför många gånger även i dagslivet:

Jag gick med på att sakta ner och hoppa av. Jag ville inte kaxa för mycket. Trots allt så hade vi förmodligen blitt uppätna förr eller senare ändå. Jo, vi var ju svagast av alla och hellre ge upp och ha kul med sina vänner än kämpa på ensam och ändå sluta med en bottenplacering?

Eller?

Så vi satt därinne och fikade. Genom det ångdimmiga fönsterglaset såg jag de andra tjejerna cykla förbi, en efter en. Någon hade västen öppen. Backen var tuff. Jag slog av min hjälplöshet men baken var som fastklistrad på den slarvigt snickrade allmogebänken.

När jag till slut – ensam, jag vet inte vad som hänt med de andra två – kom i mål var budet hårt. En sekretariatgubbe räckte fram mig resultatlistan. Där stod allas namn, prydligt uppradade, inga DNF. Och sedan, längs nere, under ett tjock svart streck, stod mitt namn och jämte det med fet typografi:

Betydligt senare målgång. +272 minuter.

Jag var förbryllad och skamsen. Var jag verkligen så mycket sämre än de andra? Hur kunde det ske?

Jag vaknade med en känsla av metallsmak i munnen, rostspikar i halsen och irritation i cyklistsinnet.

För fuck sake Katja tänkte jag. Hur kunde du ge bort segern så lätt? Varför fogade du dig efter dina klungkompisars önskemål? Var du så rädd att bli ensam kvar?

Jag kände igen känslan från verkligheten, som sagt. Alltför ofta har jag för samtrevnadens skull låtit bli att trycka på, att köra ordentligt. Men ungefär samtidigt som jag insåg att de officiella motionsloppens smått falska (ursäkta, men det finns inget ärligt med att säga att man bara vill ha kul och sedan vara med och piska folks till att kontrollerat skratta, dricka och pinka längs bak i klungan samt militäriskt bidra lika mycket oavsett de olika cyklisternas kvalitéer bara för att man ska komma under nån XX-tid och få ett kit man tror är gratis men som man betalt en fjärdedel av lönen för i anmälningsavgift) ideologi inte var något för mig (no offence dudettes och dudes, jag kör sånt ibland i alla fall fast jag liksom aldrig kör under tidspress då utan för att lukta på blommorna big time, alltid retar det någon sub-skalle!) så började det mindfuckas i min tävlingsskalle.

Alltså jag tränar liksom för ett enda syfte – att bli snabbare på cykel för att ha roligare på cykeltävlingar. Även om jag även njuter av kravlös distanscykling så är det ändå farten, i kombination med cykelspelet, som är mitt träningsmål. Ändå så känner jag ofta att jag måste nästan be om ursäkt och typ, justera farten neråt för att inte lämna mina kompisar i sticket. Vilket kanske gör mig till en sjyrre person men ger mig varken någon sparring (om i träningssammanhang) eller ökar mina placeringschanser (om i racesammanhang). Jag typ, jantefierar min egen förmåga. Säger ”vi är lika starka” om de kompisar som jag kanske var lika stark som för tre år sedan. Men som jag – i all välmening och inte för att jag på något sätt är bättre utan helt enkelt för att jag tränat mer och mer cykelspecifikt – är bra starkare än just idag.

Och jag tänker – jag blir ju aldrig ledsen om någon säger till mig att du Katja, jag tänker trycka på jag är det ok? – utan tvärtom, blir bara glad och antingen försöker hänga på eller hejar på min starka kompis.

Så varför blir jag så rädd att bli illa omtyckt om jag visar att jag liksom, gått vidare med min träning? Varför trycker jag ner mig genom att låta bli gå med i utryckningar och hellre ligger bakom och fiser och sedan stelnar till när det väl är dags?

*funderar genom snordimman*

*snordimman tät*

*öh*

Oavsett psykologin bakom så är det i alla fall en sak som är säker – det är slut på mjäkandet. Om jag ska nå mitt långsiktiga mål så måste jag sluta låta grupptrycket bestämma*. Så länge jag inte får betalt för att vara en foglig draghäst och så länge jag inte finner ett nöje i det så ska jag låta bli. Man måste må bra av det man gör. Och jag mår inte bra av att sträva neråt. Det är mer som cyklist jag vill och de som blir sårade av det, tja, det är fan deras problem. Jag gillar dem i alla fall. Fast vi är olika starka och fast jag finner glädje i att tänja mina gränser. Hoppas de gillar mig i alla fall de också.

Puss och peace och en fin liten låt på er.

* förutom när jag är motionsledare för klubben, då är det gruppen som dikterar förstås! <3

Katja råkar tävla

katjasrum

Hej. En liten uppdatering från sjukhussängen så att ni vet att jag ändå lever. Trots att jag för en gångs skull inte har halsfluss (konstaterat hos doktorn imorse) så är min hals paj och min kropp likaså. Idag är nog första gången sedan i söndags som jag kunnat titta på teve eller pilla på datorn utan att ögonen vattnas och jag blir yr. Det värsta är att jag knappt orkat läsa heller! Har ju ett helt gäng böcker att plöja igenom – inte minst de cykel- och historieböckerna som jag fått av mina underbara vänner – men det har liksom inte funkar mentalt. Det som däremot funkat mentalt är att ta hand om det yttre. Jag har skrubbat, jag har grönsåpat, jag har putsat, jag har tvättat och jag har plockat – både lya ciclistan och mig själv. Väldigt sakta, cirka en sak var fjärde timme ungefär, och väldigt slött, men det har gått! Till det har jag lyssnat på slöa beats och haft på mig min hemmaklänning och skära cykelsockor och ingenting annat alls faktiskt. Och idag när ögonen inte vattnas lika mycket har jag knaprat smärtstillande mot halsen och överdoserat romantik i serieform. Och bytt från rosa till vita cykelsockor. För hur annars bli frisk om man inte är sjuk med stil?

Lida med stil

katjasoft

Hej kära läsare. Jag är plågsamt medveten om att jag bloggat dels för sällan, dels för undermåligt och opersonligt på den senaste tiden. Utan att gå in på detaljerna så är anledningarna följande – jag är ruggigt knäckt och ruggigt sjuk just nu. Trots att jag är en gratis amatörbloggare så smärtar det mig själv när jag inte kan eller klarar av att leverera. Nu ska vi inte tvätta nå byk här så jag hoppas helt enkelt att ni återkommer när jag är redo att återkomma. Det kan ske imorgon, det kan ske om några dagar. Jag är ändå förkyld och har inte cyklat nå sedan tröskeltiorna på Monarken i torsdags och core i fredags, om man inte räknar ett gäng myspils med några kära cyklister igår kväll innan jag däckade helt, som en cyklistaktivitet. Men min lilla skalle är full av idéer som bor som små utkast i fingertopparna. På tal om idéerna, Hagen har lagt upp en vacker rapport från Basemile Snowdown på sin sida. Jag läser, blundar och lever på minnet. Puss.

Mellan rundorna

God fredagsmorgon folksis! Tre snabba klicktips. Klicka på skärmklippen för att komma till sidorna.

ett. Det har väl inte undgått någon, denna lilla (bokstavligen – flickebarnet är bara 20 år gammalt!) stora (bokstavligen – hur stort är det inte att damerna äntligen fått en egen U23-kategori inom cykelcross?) skandal med den motorförstärkta cykeln. En pinsam, tråkig händelse. Som tyvärr antagit om än mer tråkiga proportioner då det kanske är en av de första gångerna som cykelcrossporten nämns i vissa (däremellan Sveriges) länders massmedia. The Guardians sportreporter Suze Clemitson ger cykelcrossen den upprättelse sporten behöver efter den plötsliga uppmärksamheten. Och jag kan inte låta bli att undra – är all dålig uppmärksamhet lika med dålig uppmärksamhet?

guardian

två. När Jennie Fasth la upp länken till den här historiekunniga, viktiga artikeln om de kvinnliga cyklisterna i facebookgruppen Cykelhistoriska föreningen (tips tips) kunde historienörden i mig inte annat än att spricka upp i ett stort leende. Läs och lär och tack Jennie för ditt bidrag.

jennyfasth

tre. Det är alltid intressant att få en backstage-inblick i hur proffscyklisterna tänker. Videorapporteringen från Wiggle High5:s Ladies’ Tour of Qatar är så häftigt öppet! (Fler stages finns att finna här) Man får vara med när cyklisterna planerar strategierna för etappen men också när de diskuterar etappen efteråt. Man slås av hur jordnära men också komplex proffsvardagen ser ut, så långt ifrån de hårdrockackompanjerade extremsportsrapporteringar där solen alltid skiner, tänderna glänser och champagnen flödar. Trots att mitt raphahjärta klappar lite extra för Canyon-SRAM Racing (vars Trixi Worrack förresten leder just nu) så hoppas jag ändå att det går bra för Wiggle High5.

Katja tipsar

restlesslegs

Mina restlösa ben –
snart på ett cyklisthotell nära dig

Jag har plågats av det så länge jag minns – den krypande, domnande, dragiga, smärtande känslan i benen, speciellt vaderna. Så länge jag minns har jag haft svårt att sitta still under länge perioder. Det har dock inte berott på rastlöshet och koncentrationssvårigheter (även om god självdisciplin är något jag aldrig kommer bli nån qom på). Men jag trodde ju det förstås. Katja har svårt att sitta still sa man. Men det var ju liksom inte så att jag behövde springa av mig eller leka av mig eller så. Det räckte oftast med att resa mig upp, gå några steg, dingla med benen, sedan sitta och läsa eller skriva eller lyssna igen. Med vuxenpoängen har det blivit värre. Benen och ibland även armarna domnar järnet, särskilt när jag ska sitta still länge, till exempel på jobbet, under en resa, på bion och sova. Det går sällan en natt utan att jag måste massera dem och ha en kudde under fötterna för att få upp dem i högläge :( Ofta vaknar jag mitt i natten för att gå runt, massera, sträcka på dem, ibland till och med göra benböj. Och så försöka somna om på det. Och vakna med trötta ben – trots att jag på papperet har sovit. Det är så sjukt irriterande!

Efter en hel del efterforskningar har jag hittat orsaken.

Eländet är döpt till WED som i Willis-Ekboms Disease och kallas i folkmun för restless legs. Rastlösa ben, ett något oseriöst namn på ett seriöst störigt tillstånd. Man vet inte riktigt vad orsaken är. Man misstänker sämre mikrocirkulation under vissa av dygnets timmar. Det kan vara ärftligt. Whatevs säger jag, bara jag får lindring.

Med tjugo plus-års erfarenhet av rastlösa ben i tröjfickan har jag i alla fall knåpat ihop en liten lista till er som kanske också lider av rastlösa ben och lever ett aktivt liv:

💊 Även om du tränar mycket – skippa inte de dagliga promenadsnuttarna. Märkligt nog är det just lättare motion som lindrar besvären. Även om jag har kört värsta supertunga maxintervaller så ser jag ändå till att inte däcka i soffan det första jag gör när jag kommer hem utan går och plockar och diskar och pysslar lite. Tränar man tidigt på dagen/eftermiddagen så kan man ta en kort promis till affären och köpa mjölk typ.

💊 Ha benen i högläge när du sitter eller ligger ner. Långtradarbussarnas fotplattor är ett grymt påhitt, varför har de inte sådana på tåg eller samtliga flygplan? (säger kvinnan som ofta flyger med Ryanair) Jag har märkt att jag somnar bättre med benen i högläge. Jag brukar lägga en soffkudde under fötterna för att få upp benen – men är man rik så går det ju att investera i en ställbar säng.

💊 Duscha benen kallt. Det är skönt oavsett, särskilt efter ett hård träningspass. Det finns olika rön om nyttan/onyttan med kylbad för benen men lekkvinnan jag förslår några sekunders iskallt vatten på benen i slutet av varje duschtillfälle. Känslan efteråt påminner om känslan när man var barn och var nybadad i en kall skogstjärn. Pånyttfödd!

💊 Se till att inte sitta still för länge. Det är paradoxalt men rastlösheten är det enklaste botemedlet mot rastlösheten. Underskatta inte reklampauserna på TV – upp och hoppa! Gå och kissa, gå släng lite godispapper i köket, gör tre burpees om du är en hurtig en. Samma sak på jobbet eller i plugget. Det är faktiskt ingen dum idé att kanske kitta upp sig på ett aktivitetsarmband som snällt vibrerar när man har suttit still för länge (man kan oftast ställa in tidsperioderna själv). Det finns appar till smartwatcharna också.

💊 Massera mycket och ofta. Inga konstigheter för en cyklist – och denna typ av massage kräver inte så mycket. Bara spreta ut med fingrarna och gnugga in underbenen (och armarna, om man upplever besvären där med) före läggdags. Vaknar jag av besvären så är benmassage det första jag tar till för att få ro i benen. I duschen brukar jag skrubba dem med en grovkornig skrubb (Enkelt att göra själv: Rörsocker, olivolja, citronsaft. Blanda ca 1 del olivolja med 2 delar socker. I med liten citronskvätt. Skrubba på!).

💊 Knarka dagsljus. Jag har märkt en tydlig skillnad – har jag varit ute och insupit dagsljus så känns det bättre om kvällarna. I och för sig går det att tillämpa det tipset på alla besvär, men ändå.

💊 Håll dig glad. Lättare sagt än gjort förstås men det är tydligen så att ökade dopaminnivåer minskar besvären. Hur du håller dig glad är förstås inte upp till mig men försök så gott du går i alla fall.

💊 Sök hjälp. Gör inte en Katja – dras runt med besvären in i kaklet för att du är för lat för att pallra dig till läkaren. Tyvärr finns det idag inget botemedel mot WED – men man kan få stöd och få lite meds utskrivna. Har man tur så hjälper det. Har man otur och inget vetenskapligt hjälper så är det mest bara att fortsätta gå sina rastlösa promenader. Alltid ser man något spännande på vägen!

Puss och det var dagens hypokondriska peppinlägg det.

Lider någon av er av rastlösa ben? Hur gör ni för att lindra besvären? Tipsa mig gärna!

Katja tipsar